﻿”Hvarför skulle man icke”, frågar
Moreau, ”kunna kalla snillet en
neuros?” Så vidt vi kunna finna, kan
man mycket väl godkänna denna
bestämning, om man ej tager den i
allt för inskränkt betydelse, utan låter
den vara likbetydande med en <sw>exal-
tation,</sw> en stark <sw>stegring</sw> af in-
telligensen. Det tillkännagifve,r att
denna stegring står i samband med ett
viss bestämdt tillståd i hjernan, till
hälften sjukligt — en nervös öfverret-
ning deraf, hvilken Moreau jemför
med den öfverretning af musklerna,
som understundom kan iakttagas hos
maniakaliska och hysteriska individer
och yttrar sig uti en utveckling af
fabulösa muskelkrafter. Intet kan va-
ra mera vilseledande, än det gamla
ordspråket: ”en frisk själ i en frisk
kropp”; åtminstone skall man aldrig
under organismens hvardagliga nor-
mala tillstånd få se intelligensen höja
sig öfver en hederlig medelmåttighet.
Under dylika förhållanden kan en
menniska vara begåfvad med ett mer
eller mindre säkert omdöme, en viss
fantasi, måttlighet uti begär och önsk-
ningar; han blir aldrig en stor brotts-
ling, men heller icke stor i det goda;
han drabbas aldrigaf den själssjuk-
dom, som kallas <sw>snille</sw>. Moreau
vädjar här till den store Boerhaves
ord: ”En ytterlig rörlighet hos hjer-
nan och nerverna är nödvändig för
snillet; men denna rörlighet kan icke
finnas utan svaghet, under det att
den soliditet, som gifver styrka, kräf-
ver nerver, allt för sträfva för att
kunna tänka.” Aldrig utvecklar sig
intelligensen så snabbt, med sådan
energi och styrka, som då organismen
är angripen i sjelfva roten af sin lifs-
kraft, så att individen antingen dör i
förtid, eller också måste hvarje ögon-
blick kämpa mot skadliga inflytelser
af hvarjehanda slag. Eller finna vi
icke, frågar Moreau, hos många skro-
fulösa och rhachitiska barn, som dö i
unga år, en brådmogen utveckling af
intelligensen?